ett brev från under den röda eken
startade ett nytt band
skrev en låt
grät en hel natt
vaknade av att jag kramade mina fingrar blåa
låten handlade om dig och det gör den fortfarande.
jag skrev den på engelska för att jag tycker att det låter bättre
men jag vet att du alltid tyckt bäst om mig när jag är mig själv.
osminkad om man nu kan säga så.
jag och oliver var i lund och jag lekte journalist.
det gjorde ont inombords när man hörde en sak och skrev en annan.
men så är det väl att vara journalist.
sanningen är ett perspektiv, inte ett faktum.
oavsett så gick det rätt bra,
fast det gick ju dåligt.
Det gick dåligt för min karma
men bra för vår karriär.
jag är en dålig journalist.
jag är dålig på att ljuga.
jag är tydligen ganska ärlig.
och därför tänker jag varje morgon och varje natt
innan jag somnar och efter att jag vaknat.
att jag älskar dig fortfarande
Tobak, öl och hellregn
Jaha
Jag insåg nyss att jag har hamnat i en ond cirkel. Jag straffröker en cigg för att må lite skitigare och sen belönar jag mig själv med en öl som plåster på såren. Vad fan är detta egentligen? Jag menar, det ösregnar ute!
Nu är det ju dessutom så att jag måste dricka 4 koppar kaffe om dagen för att hålla ögonen öppna.
Sömn hade nog varit ett alternativ att föredra men nu är det som det är.
Pricken över i:et måste ju vara att jag iPhone-bloggar om skiten dessutom, ute i hellregnet…
Aja, jag får åtminstone fortfarande nicokick av det… hälsan själv.
Självrespekt, what a bitch!
Detta eviga sökande, ett brev till självinsikten
Det är en väldigt märklig känsla att känna sig hemma i kylan.
Att man mår som vanligt i sommarens frånvaro och att den blåsiga, kalla nordiska höstens deprimerande intåg skulle vara ens naturliga miljö.
För mig är det som om man skulle vara som mest bekväm i sorg och vilsenhet.
Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att nöja mig med livet på den här planeten.
Jag tänker att kanske är det samsara-rondellen av liv som är förklaringen till att jag helt enkelt inte kan nöja mig i denna situation som livet är. Men det är troligtvis som alla visa, konservativa föräldrar skulle säga… Det är något man växer ifrån när man blir vuxen.
jag vet inte något med säkerhet och det hade inte tjänat något till att veta hellre, för jag tänker ändå inte sluta leta innan jag hittat svaret.
Hur många misstag jag än måste begå, hur mycket skit jag än måste utsätta min kropp för och hur ofta jag än måste tvivla på livet, lyckan och sanningens existens.
Oavsett hur många versioner av Dig jag måste gråta mig sönder och samman över innan jag kan le ett uppriktigt leende igen, så kommer jag aldrig ge upp detta eviga sökande.
Med eller utan kärlek tänker jag aldrig stå still igen. Det tjänar ingenting till
S.M.C.
sensommar 2010
På en motorväg mitt i natten
Nätterna är fortfarande en ända lång motorväg.
Hundratals lyckliga minnen som flyger förbi ens nervevade ruta i 120 km i timmen.
Precis som de vita sträcken på asfalten är de totalt omöjliga att röra vid eller ens få ögonkontakt med innan de susat förbi och försvunnit kilometervis bakom en..
Jag längtar efter rödljus och övergångsställen, kanske slipper jag alla minnen och får se en glimt av vår framtid på väg över gatan, eller längs med trottoaren. Men helst av allt vill jag bara se dig.
En frontalkrock med en lastbil i motsatt riktning, så hade vårt möte känts, så som det alltid känns.
Men mitt mål är inte en krock, bara en utväg.
Det är mitt enda riktiga mål just nu, att överleva dig, att överleva oss, att överleva ensamheten.
Mitt ända mål just nu, är att överleva denna jävla evighetsmaskin till bil som tvingar mig över miltals långa motorvägar, mot min vilja och mot min själ.
S.M.C
Hösten ’10
oförberedd sorg i en evighets borg
att jag ens tänker mig för innan jag skriver får hela anledningen att falla i kras.
att jag ens tänker på dig innan jag somnar får hela anledningen att förstöras.
att jag inte ens kan le när jag tänker på framtiden får hela livet att kännas botten.
jag ska hädanefter se ut, bete mig som och Lukta som Johnny Rotten.
Ännu en söndag
Då var det dags igen… De här söndagarna gör alltid samma sak mot mig.
Mörkret kryper sig fram under soffan och jag undrar om hon brydde sig om avslutet. Äh, jag bryr mig inte om sånt längre, jag har inte brytt mig på månader, tänker jag.
Ett smutsigt golv täckt av klibbiga ölrester och tobak breder ut sig under våra fötter, bordet saknar ett ben och där ligger fortfarande blodigt papper efter ett stick i en ung mans arm för några dagar sedan.
Det är en skabbig råtthåla till replokal och jag minns inte ens hur vi hamnade här. Jag la ut allt jag haft i fickorna på bordet och flyttade runt de skabbiga sofforna och trampade runt barfota bland fimpar, kapsyler och rester efter dåliga uppväxter. Jag kan inte med säkerhet säga vem som somnade först men ur högtalarna på min iPod sjöng Devendra Banhart och idag, söndag, har jag en bultande huvudvärk och ragglar motvilligt hem mot ännu en söndags släktträff… Man får aldrig något vettigt gjort på en söndag. Om man inte har teaterrepetition eller ska delta på någon demonstration det vill säga.
Nu har jag för mycket att göra, och jag kommer självklart inte göra någonting av det idag ändå. Typiskt. Ibland är självinsikt en ironisk syn på ens sämsta sidor men ibland, under väl valda tillfällen kan man lära sig att bli en ”bättre” människa genom att bittert erkänna sina brister… Idag är inte ett sådant tillfälle.
Fan också, jag borde tagit med tandborsten igår. Det är söndag och jag är bakis och luktar illa, ovanpå detta kliar mina tänder utav bara helvete.
/ s.m.c
Sirenerna i Bryssel (ett epos om Jean-Luc)
Sirenerna går här i Bryssel
men i hamnen ligger båten ännu stilla
förföriskt rör sig de magiska vågorna och skimrar en till trans.
någonstans nere i de mörkare delarna av stan lever en man i hysteri
han är en galen och vildsint man som bara väntar på att släppas lös
han har tusentals vänner, var och en står till hans tjänst när än han frågar
han brygger en dryck av vin och örter
du skulle sett den dryckens kick!
Nere i hamnen finns många spår, var och ett har sin egen karaktär
där finns ölglas, skärvor och metraink lite här och där
jag minns när vi skålade, jag minns varje steg
sirenerna visslade och allt var en lek
jag minns varenda människa, hur alla dansade och log
allt var i takt till musiken, det var den dagen Jackson dog.
med ett sorgset budskap och en längtan i mitt bröst
drack jag mig till trans och drömde om min älskades röst
Utryckning nummer sex och klockan är knappt midnatt
folk är underbara här i Bryssel och det känns verkligen som att
man får aldrig nog och att man blir aldrig mätt
man kan prata i timmar utan att säga någonting rätt
och ändå får man vänner, folk man älskar, och folk man bara känner
känner in groovet hos
stämmer in takterna
i varje individ, om så bara just ikväll
Nu står han vid baren och ler mot min vän
De delar en slags likhet och jag omfamnar dem igen
Han njuter av alla leende blickar som sprider sig på havet av dans.
Han är en galen profet som förgyller varje chans,
varje chans att få tala & lyssna, varje chans till kontakt.
Han blev som en farbror, nu är han allas våran vän.
Sirenerna slutar aldrig här i Bryssel
och det är nog lika bra
För nu påbörjar vi vår nya vandring.
på motorvägar och trottoarer
mitt i städernas pulserande ådror
till ödemarkens karantän
på väg, någonstans, alltid.
på jakt efter något nytt.
– Sebastian M. Carlsson
skrivet mellan Bryssel och Nancy sommaren 2009
Bascar Photography 
leave a comment